Orkestern heter Ajax och är på väg mot en renässans efter många år som Camilla Lindgrens. Nystarten skedde i Billesholm i augusti och fortfarande påstår man att man är i inkörningsperioden då jag träffar bandet backstage i spelpausen.
Nu är det nytt sound, nya låtar och nya tonarter.
Och förstås - en ny sångerska!


Får vi presentera: Nina Hansson!
- Det här är skitkul, annars hade jag aldrig stått ut, säger hon, och ger grabbarna i bandet en gliring. Humöret är gott och det är en tjej som vågar ta för sej, den saken är klar. Vilket sannolikt behövs i en orkester som bland annat består av några ynglingar som hållit på i snart fyrtio år!
Nä, Nina är ingen duvunge. Hon har sjungit med både "Cosmix" och "Correct" tidigare, och hon var bara sex år när hon stod på scenen första gången. Då var det Jona's visa, minns hon, men däremot mindes hon bara två av alla nio verserna den gången.
- Jag var jättenervös, säger hon och ryser fortfarande.
Nu är det annorlunda. Hon utstrålar både självsäkerhet och medvetenhet där hon rör sig lätt i takt med musiken framför grabbarna i Ajax. Och hennes röst fyller upp salongen och lyriken är tydlig när hon sjunger. Några av låtarna som passar Nina alldeles utmärkt är "Du och jag", "När du tar mej i din famn" eller "Förälskad".

Jag tror inte publiken behöver sakna Camilla Lindgren, som slutade i bandet efter 16 år.
Men när Camilla slutade var man ju tvungna att byta namn på orkestern och då tog man upp sitt gamla namn igen - Ajax!
- Och då handlar det inte om att vi är sponsrade varken av tvättmedel eller Zlatans fotbollsklubb i Holland, skrattar Gert.

Samtidigt med att Nina Hansson kom in i bandet tog en ny trummis, Görgen Larsson, närmast från "Janzons", hand om taktpinnarna och slog sig ned bakom trumsetet.

Gert Jönsson var en av Jönssonarna som startade Ajax en gång i tiden, tillsammans med brorsan Christer och Janne Jönsson, som dock inte lär vara släkt. Då, i början, var det pop och rock n'roll på spellistan. Idolerna var Beatles, Rolling Stones och annat som kunde lyssnas in från radions Tio i Topp, men också svårare grejor som Chicago och Ekseption.

Sen blev det sjuttiotal och då slog discovågen in över banden. Ajax orkester hakade på.
Men redan då hade bandet insett att man inte var något rock n'rollgäng. Att dansmusiken faktiskt var rätt häftig den också. Dessutom var det ett sätt att tjäna pengar. Tänk att få göra det man helst vill och sedan också få betalt på kuppen. Klart att pågarna hängde på.
-Allt har varit roligt på sitt sätt, säger Christer, lagom filosofiskt.
Sedan tar en diskussion vid om danspubliken. Den bästa publiken är alltid den som just nu är uppe och dansar. Det är ett ovedersägligt faktum. Men sedan har det ju faktiskt svängt genom årtiondena. Dom som hållit på sedan 1965 vet!

- Publiken är mer dansant än någonsin tidigare, slår dom fast.
Och trots att Ajax orkester har rötterna söder om landsvägen (ni vet den där vägremsan som delar Sverige i två likvärdiga hälfter), i Svedala, Tygelsjö och trakterna strax öster om Malmö, så tvekar dom inte när dom säger att den bästa danspubliken faktiskt finns norrut. Skåningarna har lite svårare för att släppa loss och ta ut svängarna.
- Det finns en annan danskultur, tror jag, säger Rune Pålsson.

Ajax turnerar mest i södra Sverige, någon gång kan man träffa på det här gänget ombord på någon av Birkabåtarna eller någon annan kryssning. Gert Jönsson sticker dock inte under stol med att det är tufft klimat för dansbanden just nu. Dansställen lägger ned, orkestrar försvinner, och genren utarmas.

För dom som klarar att övervintra finns det dock alltid en framtid. Och Ajax är mitt uppe i sin nylansering, fortsätter trimma melodierna och samspelet mellan grabbarna och Nina och kanske, kanske det blir en ny platta också så småningom.

Ajax orkester består av vokalissan Nina Hansson, Christer Jönsson på gitarr och sång, Rune Pålsson på klaviatur och dragspel, Görgen Larsson på trummor och sång och kapellmästaren Gert Jönsson på sax och klaviatur. Vi får inte heller glömma Gus, eller Ingemar Persson, som kör och ser till att man är där man ska, när man ska.


När jag lämnar La Veni börjar jägardansen. I ett mastigt potpurri som bränner åtskilliga kalorier hos publiken blandar man traditionella dansklassiker som "Gråt inga tårar" med lite ruffigare låtar som Lalla Hanssonversionen av "Me and Bobby McGee". Det är bara några få som måste torka lite som sitter. Och då är detta ändå Skåne, en kväll i oktober.

- Text: Per Erik Tell / Foto: Stefan Johansson - för Dans-WEB, www.dans-web.nu